Mina intryck av Qu Xian såhär långt!

Så, nu har jag varit i Qu Xian i 3 dagar och har hunnit få en hel del intryck. För det första är staden något större än vad jag först fick intryck av. Det finns ett par gågator med klädaffärer och teknik samt en hel del restauranger och fik där folk samlas och spelar Mahjong med varandra. Luften är klart sämmre här än i Peking. Det finns enormt många bilar i Peking som gör luften dålig, men det är på en rätt så stor yta. I Qu Xian finns det också enormt många bilar och mopeder, fast på en bråkdel av pekings stadsyta. Vilken gata man än går på känns som att ta sig fram på en motorväg. Min hals börjar bli lite irriterad. Det myllrar av vildkatter i stan, tjocka är dem också! De står och skriker på varandra ibland vilket är roligt att se. I sverige finns det inte så många lösdrivarkatter. De smutsiga byggnaderna som jag skrev om i förra inlägget är inte ett resultat av lättja, utan av en översvämning som drabbade staden i fjol. Floden som rinner längs staden svepte med sig ett par hur och lämnade andra vattenfyllda upp till 4:de våningen.

Som jag skrev i mitt förra inägg är Qu Xian en stad under utveckling. Då menar jag inte den där svenska typen av utveckling. För att förtydliga; jag läste Borås Tidning på internet för några veckor sedan. Jag såg att det var en stor debatt om ett höghus som skulle byggas inne i city. Inte jättehögt, kanske 5-6 våningar. Folk hade så mycket åsikter om detta husET att det nästan var skrattretade att läsa alla kommentarer till artikeln.

IMAG0967

Här i Qu Xian jobbar man på ett litet annat sätt när det kommer till expansion. Här beslutar man inte om att bygga ett eller två nya höghus. Man håller nämligen på att bygga en helt ny stad på andra sidan av Qujiang river (den flod som rinner bredvid Qu Xians citykärna). Detta kommer göra stade dubbelt så stor. De bygger ett 40-tal höghus, ett köpcentra och ett par biografer. Allt ska vara klart om ett par år. Invånarna har säkert åsikter om det, men ingen verkar ens i närheter så rasande över att staden fördubblas som Boråsarna är av ett (1) stackars nytt höghus i city. Kom igen Borås, få lite perspektiv på saker..

Dagen i övrigt har varit rätt lugn. Vi funderade på att gå till skolmatsalen och äta idag, men eftersom alla elever återvänder till skolan under dagen skulle det säkert vara fullt kaos där. Jag och Mathew gick istället en runda i staden för att hitta fruktost. Vi hittade ett gatukök som sålde div. typer av kakor som var rätt goda. Där efter gick vi vidare till ett Kaffé för att dricka något. Det bildades en ring av servitörer kring oss som alla ville höra vår engelska. Jag försöker beställa på Mandarin, eftersom jag vill lära mig språket, men Kineserna här omkring ser nästan besviken ut när jag gör det eftersom de förväntar sig en tjock amerikansk-engelska. En av tjejerna kom fram och kramade om mig och sa ”i love you” på knagglig engelska, helt utan större anledning. Tänk om det hände hemma, vad trevligt det hade varit!

Efter besöket på Kaffét gick vi vidare till en supermarket där vi köpte tvättmedel, kakor, juice, äpplen, vatten och ännu mer kakor. En hel del nudlar också. Det är kul att se hur alla butiksanställda ”loses their shit” när man frågar om något eller bara säger hej. De blir någon blandning av skrämda, förtjusta och förvirrade. Det är bara att le mot den och gå vidare.

Vi åt varsin kycklingbörgare på Dicos innan vi gick hem med alla grejer. Dicos är kinas tredje största snabbmatskedja och har fler restauranger i landet än McDonald’s. Helt okej börgare också.

IMAG0965_1

Nu sitter jag i vår fina och stenhårda soffa och försöker se på en film medans jag skriver. Det går sådär. Imorgon kommer en uppdatering om skolan!

Sitter och saknar på mitt nya rum

Ja, då sitter jag äntligen här i Qu Xian efter en enormt lång tågresa med väldigt lite sömn. Det är en blandning av både bra och dåliga känslor som jag snart ska motivera, men först tänkte jag uppdatera dig lite om vad som faktiskt har hänt det senaste dygnet och kanske berätta lite kortfattat om vad jag faktiskt håller på med.

IMAG0934

Sverigegänget på avskedsmiddagen ovan.

TEFL står för Teaching English as a foreign language och är en pedagogik som används för att lära elever engelska som andraspråk. Många skolor runt om i världen anlitar TEFL-certifierade lärare för att lära sina elever engelska på ett annorlunda och ofta mer givande sätt än vad skolan själv har lärarresurser till. För att få kalla dig TEFL-lärare måste du genomgå en TEFL-utbildning som har en teoretisk och en praktisk del. Det finns många olika TEFL-utbildningar i världen, men just den som jag är en del av är ett samarbete mellan Universitetet UIBE i Peking och två andra organisationer som heter TTC och ELC.

University of International Business and Economics (eller UIBE) är initiativtagaren till utbildningen och står för mat och husrum för både lärare och elever som väljer att vara en del av utbildningen. För att administrera utbildningen används organisationen TTC (Teach and Travel: China) som rekryterar elever till utbildningen och sedan placerar ut dem på lämpliga skolor runt om i Kina. Till själva utbildningen används lärare ifrån The English Language Company (ELC) som är australiensiskt företag som lär ut sin egna beprövade pedagogik för att lära barn och ungdomar Engelska som andraspråk. Deras pedagogik lägger mycket fokus på muntliga övningar samt lekar. NU! kan jag inte beskriva min utbildning bättre.

wpid-IMAG0912.jpg

klockan 07:50 (den 13/2) checkade jag ut från mitt dorm-room på University of International Business and Economics i Peking där jag bott tillsammans med tre andra killar under en månad för att genomgå den teoretiska delen av TEFL-utbildningen. Allt som allt har vi varit ~70 personer från hela världen som bott på Universitetets campus för att genomföra utbildningen. Den teoretiska delen är med andra ord avklarad för min del och nu återstår ”bara” den praktiska delen för att jag ska bli en fullt certifierad TEFL-lärare. Praktiken kommer bestå av att jag ska praktisera som engelskalärare åt 500 high school elever på Qu Xian Middle School under 5 månader.

IMAG0941

08:20 avgick bussen från campus till Pekings Centralstation. Det kändes väldigt stressigt, nervöst och jobbigt att sätta mig på bussen. Under månaden på UIBE har jag lärt känna många sköna människor och några få har till och med varit helt underbara. En och annan kommer jag definitivt hälsa på när jag är klar med hela utbildningen. Min bästa resekamrat Oskar och några till hade gått upp tidigt för att säga adjö till mig. Jag blev inte placerad med någon av vännerna från campus på min skola, men jag fick med mig en kille från en liknande utbildning. Han heter Mathew och är 22 år gammal ifrån Scotland.

Jag träffade honom för första gången klockan 10:35 igår (den 13/2) då vårt tåg till Qu Xian gick ifrån Centralstationen. Vi har inte pratat så mycket med varandra sedan dess, han verkar vara en något fåordig kille. Tågresan var enormt slitsam. Den tog 26 timmar att genomföra och innehöll bara korta perioder med sömn tack vare snarkande passagerare och skrikande barn. Inte mycket hände faktiskt. Under några stationer delade vi hytt med en Kinesisk affärskvinna som jag nämnde i mitt förra inlägg. Henne utbytte jag några kinesiska meningar med.

IMAG0944

14:09 den 14/2 stannade tåget på Qu Xian Railway Station och vi blev upplockade av två personer från skolan. En heter Bill och han är någon form av chef på skolan. Den andra heter Ulyssis om jag inte missminner mig (vilket jag förmodligen gör). Det var en något stel resa till stadens polisstation där vi var tvungna att fylla i massa dokument för att den kinesiska regeringen ska veta vart vi befinner oss och vad vi håller på med. Det är så det fungerar i Kina. Checkar du in på ett hotell går det rätt in i den lokala polisens register och besöker du ett privat hem där du tänker stanna längre än 48 timmar måste du på egen hand anmäla detta till polisen så de vet vart du är. Du är ingen fri besökare i detta landet, sedan får man tycka vad man vill om den saken. Att vi gjorde besöket såpass fort efter att vi anlänt tycker jag tyder på att det är en seriös skola vi hamnat på. Det är viktigt att man anmäler sin närvaro på ett nytt ställe om man inte vill hamna i trubbel.

Efter besöket på polisstationen frågade de två lärarna om vi hade ätit. Det hade vi inte så de tog oss till en lokal restaurang i centrum där vi åt kokt griskött, Kung Paw Chicken och en soppa gjord på ägg och tomat. Självklart inget vatten till, det ingår som sagt inte i en vanlig måltid här i kina. Maten var god men nervositeten gjorde att jag inte åt så mycket. Det kändes som att det var jag som fick hålla igång samtalet. Det var länge sedan jag krystade fram så många frågor på rad.

IMAG0949

Efter restaurangen åkte vi till vår lägenhet som vi delar på. Det är en rätt fin lägenhet (i kinesiska mått). Vi har internet på rummet och varsin stor säng att sova i, separata sovrum såklart. Värmelampor i badrumstaket och tre stora tv-apparater att kolla på. Den är väldigt nybyggd och Bill försäkrade oss om att den var väldigt dyr att hyra. Jag försökte tacka så ödmjukt jag kunde för gästfriheten de visat såhär långt, men stämningen var fortfarande rätt stel. Vi kom överens om att de skulle visa oss runt om i staden lite mer imorgon (den 15/2) klockan 09:00.

IMAG0947

IMAG0948

IMAG0950

IMAG0951

Mitt första intryck av Qu Xian är skräckblandad förtjusning. Det är en stad under utveckling vilket innebär att det är väldigt mycket gamla hus här omkring som påminner väldigt mycket om favellan i Brasilien. Färgen på väggarna är obefintlig och det hänger kläder ute på balkongerna som ser ut att ha torkat i minst 18 månader. Det myllrar av folk på en rätt så liten statsyta. Centrum består av ett torg som är cirka 500×500 meter stort. Omkring detta torg finns lite restauranger och butiker. McDonald’s, KFC och annat västerländskt är INTE att tänka på och med butiker menar jag absolut inte klädbutiker eller teknikbutiker. Jag menar stånd som säljer grönsaker och snubbar som reparerar bilar. Staden har säkert en inre skönhet som jag kommer kunna se om ett par månader. Just nu känns det helt sinnessjukt att tänka på att jag ska spendera de närmaste 5 månaderna på det här stället. Jag kommer klättra på väggarna efter bara några veckor. Hur skolan ser ut vet jag inte riktigt än, men Bill försäkrade oss om att det är den bästa skolan i staden…

IMAG0962

Inget ont som inte inte för något gott med sig! Jag har kollat på YouTube i minst 2 timmar ikväll (den 14/2). Det är första gången på en månad som jag ser på YouTube! Jag Skypade också med Caroline hemma i Sverige, vilket var såklart var fantastiskt. Internet på rummet är verkligen en lyx som jag har saknat!

Eftersom vi är de enda utlänningarna i Qu Xian fick vi massor med blickar och leenden av folk på torget vi gick över. Det känns häftigt att vara lite av en rock star. Bill försäkrade oss om att alla i staden kommer känna till oss innan veckan är slut. Att ha europeiska lärare på besök är en big deal här omkring och alla kommer vilja vara våra vänner.

IMAG0958

Ulyssis och hans son på bilden ovan.

Det jag tänker på just nu är hur eleverna kommer vara. Jag har fortfarande inte något riktig idé om vad jag ska göra på första lektionen med 60 – 70 elever! Kunskapsnivån varierar kraftigt och vissa vill lära sig medans andra inte vill. Det känns som att det kommer tufft! Vi får väl se. Nu är det dags att lägga sig.

Tack till alla som lämnar kommentarer!

Sitter på tåget till Qu Xian med Mathew

När jag skriver detta sitter jag på ett tåg till Qu Xian i Sichuan-provinsen tillsammans med min nya kollega Mathew. Han är ingen pratglad kille precis. Han kanske bara är blyg, vad vet jag. Vi kommer i alla fall sitta på det här tåget i 26 timmar tillsammans. han har bara varit i Peking en vecka men är redan sjuk, snörvlar och har sig. Jag som trodde att jag äntligen skulle slippa alla hostande och snörvlande människor! Det känns som att en övre makt bestämt sig för att jag minsann ska bli sjuk. Att mitt immunförsvar har stått pall såhär länge är inget mindre än ett under.

I min förra video nämnde jag att Anthon, August och jag skulle åka på samma tåg men så blev det inte. 10 personer som skulle söder ut hamnade på ett tåg och jag hamnade tillsammans med Mathew på ett annat. Det känns aningen drygt för det hade varit kul att vara några fler. Men men.. tåget vi åker på har en mellanklass och en ekonomiklass, vi åker i mellanklassen. Det innebär en hytt utan dörrar med 6 sovplatser, två våningssängar med tre bäddar i varje. I min hytt har jag alltså en snörvlande britt, en nynnade kinesisk affärskvinna som heter Wo Feng Jao (jag frågade efter hennes namn på kinesiska) och ett kinesiskt par i medelåldern som äter mycket mat. Det kommer bli ett intressant dygn! Det är i alla fall lugnande att känna tåget gunga fram och tillbaka.

Jag känner mig väldigt urladdad. Det var tungt att säga hej då till Oskar och de andra som jag kommer sakna. Jag försökte att inte göra avskedet för utdraget. Vad jag är påväg till vet jag inte alls. Det är en skola med 4000 elever och jag kommer att undervisa 15 timmar i veckan med klasser på 60 elever i varje. Jag kommer bo i en delad lägenhet med eget sovrum. Det känns okej i alla fall. Att ha ett rum där jag kan stänga in mig har jag saknat. Det är väldigt tärande att inte ha någon privat plats att vara på.

image

Jag fick lite panik igår när jag tänkte på att nästan all utbildning vi fått har varit vinklad mot elever som från 5 till 11 år och nu ska jag utbilda elever som är 15 till 18 år. Jag har ingen riktig koll på vad jag ska göra med 60 stycken 17 åringar. Lekar kan man nog köra, men i något mer avancerad tappning. Där emot sätter storleken på 60 elever stop för det. Att administrera en lek med så många elever helt själv känns lite långt borta. förmodligen finns det någon lärobok att följa, men det vet jag inget om. Jag hoppas på att det är bra kollegor på skolan som är välkomnande och snälla

Jag ska till Qu Xian i Sichuan-provinsen!

Jag har velat uppdatera min reseblogg om detta tidigare, men de senaste dygnen har varit väldigt stressiga. Det känns som att jag skriver det varje gång, hur stressigt det är, men det händer verkligen saker hela tiden här. Nu sitter jag dock på rummet och har några minuter över innan jag ska iväg på ett informationsmöte om våra placements, så det blir lite uppdatering nu!

Den 11/2 hade vi vår sista dag med praktik på en skola här i Peking. Lisa, Isabelle, Gabriella och jag har under 5 dagar haft hand om ett gäng elever i 10 – 12 års åldern. Klassen har varit väldigt liten, mellan 8 och 12 elever. Det finns så mycket jag skulle vilja säga om klassen och min upplevelse som lärare, men det eftersom jag har ont om tid och så mycket känslor och tankar kring det blir det svårt att beskriva. Eleverna här är väldigt duktiga på att drilla ord och grammatik men har väldigt svårt med uttal. De är absolut inte på samma nivå som svenska skolbarn i samma ålder. Några av dem sätter ihop enormt komplexa meningar som får en att häpna ibland.

Vi har haft enkla teman för varje lektion. Dessa teman har varit förutbestämda av våra lärare och samma för alla klasser. ”getting to know names”, ”sport”, ”jobs” och ”Countries” har varit några av de teman som våra lektioner haft, vilket har känts väldigt konstigt eftersom eleverna är alldeles för duktiga för så enkla teman egentligen. Första dagarna kändes okej. Vi drillar meningar som ”my name is..” och ”what’s your name?”. Eleverna gjorde väldigt bra ifrån sig, men såg väldigt uttråkade ut. I och med att dagarna gick och lektionerna avklarade upptäckte vi att deras engelska är riktigt bra. Så bra att jag nästan skäms när jag tänker tillbaka på hur jag stod där första dagen och lärde dem säga ”what’s your name?”. För att ge ett exempel; en dag hade vi resor som tema och jag gav dem som uppgift att skriva en liten berättelse om sin drömresa. Det kunde vara en resa de vill göra eller en som de redan gjort. Jag förväntade mig enkla små historier som var väldigt lik min egen exempelhistoria som jag givit dem tidigare. När jag sedan ber om att få se historier läser jag följande från Bill 10 år. ”In my opinion, traveling broadens the mind and tach us a lot about life. I would like to go to Hawaii and play on the beaches. I would go there by plane, sense it is the fastest way to get there from China […]”. Så fortsatte hans lilla berättelse som han fått 10 minuter på sig att skriva! HAN ÄR 10 BAST!

image

Aja, sista dagen blev vi observerade av vår utbildningsansvarig, Amy som bedömde oss och våra lektioner. Jag fick väldigt bra omdöme av henne. Allt var på topp utom på en punkt. Det kändes bra att få veta och även lite överraskande. Jag är ju van vid att stå inför folk och snacka, men inte lära ut engelska. Jag är mycket tacksam för den erfarenhet som mitt kampsportsförbund givit mig när det kommer till ledarskap, utan tvekan den bästa ledarskapsutbildningen i Sverige.

image

Jag fick också en gåva av en elev den sista dagen. Ett halsband som du kan se på bilden ovan. Självklart ville de alla ta bilder med oss och få våra autografer. Jag kände mig verkligen som en rockstar för ett par minuter. En fantastisk känsla att känna hur eleverna ser upp till en. Man kan nog lätt gå förlorad i den ego-trippen.

Nu till min framtid!

Du som troget följer min reseblogg vet att jag postade en video i mitt senaste inlägg där jag beskrev hur jag förberedde mig på att hamna uppe i Harbin. Den nordligaste utposten i Kina dit TTC skickar lärare. Jag hade ju trots allt valt att bli placerad i norra delen av Kina, även om jag ångrade detta val senare. Jag blev dock inte placerad där utan i syd-västra delen av Kina i Sichuan-provinsen i en stad som heter Qu Xian. Väldigt spännande! Jag ska jobba som high school teacher och ha elever mellan 16 och 18 år, precis vad jag önskade mig.

image

Nuläget för dig som undrar!

Här kommer ett litet videoinlägg om vad som händer i nuläget (den 10 februari 2014). Jag kommer lägga upp lite videor och bilder ifrån den kinesiska muren och himmelska fridens torg om någon dag när jag har tid att skriva mer. Vill gärna skriva, men det är fullt upp! Snart får jag veta vart jag kommer bli placerad. Har en känsla av att det kommer bli väääldigt kallt.

image

En ledig dag i Wang Fu Jing

Idag har jag skrivit klart mitt sista assignment – Material development. Sjukt skönt! Nu är det bara den verkliga biten kvar, den med praktik och sedan jobb. Det ska bli spännande att se hur mycket av skolböckerna som stämmer in på verkligheten, min gissning är inte särskilt mycket.

wpid-IMAG0860.jpg

Igår var på en indisk restaurang i östra delen av Beijing för att avnjuta en buffé som lärarna anordnat åt oss elever. Fri mat, glass och öl för 100 svenska kronor, helt okej deal! Maten var fantastisk och glassen helt underbar. Efter att ha ofrivilligt fastat i några dagar var det precis vad vi alla behövde. Ölen vad dock alkoholfri, vilket i och för sig var helt okej för min del. Efter 10 glas vardera kände vare sig Oskar eller jag någon påverkan alls. Lite såsig kände jag mig, men det berodde nog på att vi satt 70 personer i ett varmt rum med väldigt dålig luftkonditionering. Trots att ölen var alkoholfri, eller närmast möjliga, såg man en klar placeboeffekt på några av studenterna som förmodligen känner att de behöver vara lite berusade för att ha en rolig kväll. Vissa här är så unga att de inte riktigt förstått att det är de själva som skapar en rolig kväll, inte alkoholen och att mer alkohol inte innebär mer roligt. Andra har inte druckit en droppe alkohol sedan vi kom hit men har fortfarande roligt och precis som hemma finns det även de som använder alkohol som ett slags hjälpmedel för att våga göra och säga det de verkligen vill under kvällen och sedan låtsas som inget dagen efter.

Efter middagen satt jag och pratade med två tjejer om varför vi ville göra den här resan och kanske varför andra velat göra den. Vissa av oss åker för att vi behöver spänning i ett annars tråkigt liv. Andra trodde att de hade levt ett spännade liv hemma tills de kom hit och fick fick sin bild ändrad av allt som händer här. Somliga åker för att fly från något som de inte vill ta itu med hemma, kanske något jobbig som de vill ta en paus ifrån. En liten skara åker för att skapa sig en nystart på något vis. De känner att de har en personlighetsstämpel i pannan hemma som de inte är nöjda med och därtill inte kan tvätta bort. För några veckor berättade vår lärare Alex att en tjej här som känner att hon har en pluggis stämpel på sig hemma och hon hoppas på att bli någon annan här i Kina, någon som hon inte har möjlighet att vara hemma av olika anledningar. Hon vill hellre vara en populär tjej som festar och ”lever farligt”. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det är fler här som känner precis som hon gör, utan att säga det till någon. Det finns ju dock ett väldigt stort problem med att låtsas vara någon som man egentligen inte är och det är ju att ens riktiga personlighet, den som man är van vid att visa upp, lyser igenom den falska personligheten som man dragit på sig. Man behöver inte ha känt en person sedan tidigare för att märka när denne gör eller säger något som inte kommer naturligt.

Jag har också provat på att vara någon som jag egentligen inte är, men hellre skulle vilja vara. Detta var under min studietid, inte här i Kina. Självklart gick det inte så bra. Det resulterade bara i förvirring i mig själv och hos andra. Tack vare det skulle jag nu aldrig vilja vara någon annan än mig själv, frågan är ju bara vem det är.

wpid-IMAG0869.jpg

Aja, nog om detta! Efter pluggandet på morgonen drog Stephanie, Oskar och jag in till WangFuJing (samma del som jag skrivit om tidigare när vi åt spindlar n’ shit). Det är en väldigt modern del av Peking med mängder av märkesbutiker och höga byggnader. Nästan alla världens starkaste varumärken syns i WangFuJing. Detta resulterar såklart i att det är en väldigt populär stadsdel för turister! Då menar jag inte bara västerlänningar, för sådana såg vi inte så många av, utan kinesiska turister. Invånare som bor i mindre städer långt ute på landsbygden och tar tillfället i akt att åka in till storstaden under den månad som de alla har ledigt nu när det kinesiska nyåret pågår. För första gången på tre veckor blev Oskar och jag stannade på gatan av en man och kvinna som ville ta foton med oss exotiska västerlänningar! Självklart tog Stephanie ett kort på korttagningen (…?)

wpid-IMAG0865.jpg

Vi gick omkring i ett varuhus som jag inte kommer ihåg namnet på. Där köpte vi lite kläder på HM och spenderade någon timma i Apples butik. Tiden rusade snabbt iväg och snart satt vi med varsin mugg med varmt mjölkte i en tunnelbanevagn på väg hem till campus.

”The others”, främlingarna eller ”de som inte är som oss” anlände idag. Jag syftar på de 70 personer som gjord den här utbildningen online och åker hit den sista veckan förr att endast genomföra sin praktik tillsammans med oss. Det känns konstigt att se dem skymta i kvällsmörkret. Vi har blivit en så välkänd grupp med människor där alla har träffat alla och nu ska nya människor knö sig in här. De är säkert underbara människor allihopa, det är inte så jag menar, men det känns ändå konstigt på något sätt. Jag hade själv inte velat komma hit nu när alla andra varit här i 3 veckor.

Chockande shopping och kung pow

Det blev en sen kväll igår eftersom en norsk tjej fyllde år. Vi ville alla fira henne på en bar i närheten och många billiga öl blev det. Tiden rann iväg, precis som den brukar göra när man har kul. 00:40 var jag hemma i lägenheten igen och gick genast till sängs. Jag tror att min kropp förstod hur trött och sliten den skulle vara när klockan ringer för väckning 07:15 för jag somnade genast.

På morgonen var jag såklart trött, men inte bakfull. En dusch och lite frukost botade segheten en aning. Väl inne i klassrummet satt alla och var riktigt hängiga, några studenter var inte ens där. Vi brukar ha läraren Alex på vår första morgonlektion, vilket är passande eftersom han har en sådan enormt härlig energi. Han kan det där med att vara en lekgubbe samtidigt som han utmanar oss äldre. Enormt charmig!

Idag var det dock inte den vanliga Alex som steg in i klassrummet. Han såg bister och sammanbiten ut. Han brukar alltid småprata med oss innan lektionen börjar, men idag satt han bara och väntade på att klockan skulle bli 08:15 så lektionen kunde börja. När den väl började sa han att han kände sig lite illa till mods idag eftersom han hade fått lite dåliga nyheter. Han och de andra lärarna hade tydligen fått en omgång av Amy som är utbildningsansvarig här på campus. Hon hade kollat igenom våra senaste assignments med förfäran. Tydligen hade det skett väldigt mycket plagiat av våra lektionsplaneringar och grammatiken var förfärlig. Enligt henne lär vi oss inte det vi borde och hon var orolig för vår kunskapsnivå i nuläget. Därför hade Alex och de andra lärarna fått i uppgift av henne att genomföra ett skriftligt prov med vardera klass under första lektionen, alltså nu på morgonen helt oförberett. Amy skulle själv komma in och se till att allt gick rätt till.

image

Vi fick 5 frågor uppskrivna på tavlan framför oss, där efter sa Alex med fast ton att vi skulle ta fram varsitt papper och sprida ut oss. ”You guys have 30 minutes to complete this test. The five questions I have given you should be self explanatorily so I won’t be answering any of your questions during the exam. Your time starts now.” De fem frågorna gjorde alla väldigt nervösa. Först skulle vi definiera vad grammatik är,  sedan skulle vi lista de 10 stegen i lektionsplanering och beskriva 5 olika sätt att bokföra data på. Vi skulle också analysera en mening och bryta ut alla grammatiska beståndsdelar i den samt någon mer uppgift som jag inte kommer ihåg i skrivande stund.

Alla började nervöst och bakfullt skriva med ångesten i halsen. Det har varit en del varningar som delats ut till studenter som presterat dåligt den senaste tiden och ingen vill ligga dåligt till när utbildningen snart är över! Amy knackade snart på dörren och klev in. Hon är en blond brittisk kvinna som även hon har en rad utbildningar, bland annat en master i engelska. Hon är liten och söt, men har ändå inga problem med att inge respekt. Hon såg inte så glad ut, precis som Alex tidigare beskrivit. Hon tog en runda i klassrummet och såg på hur vi skrev febrilt. Efter några minuter gick hon vidare till nästa klassrum.

Jag var på fråga 4 när Alex sa åt oss att lägga ner pennorna. Det blev helt tyst, sedan började han småle. Tillslut fattade vi att allt bara hade varit ett skämt. En riktigt skenavrättning. ”Today you will learn about the art of examination! How to do it, and how NOT to do it.” Sedan jag kom till Kina har jag inte känt en sådan genuin tacksamhet. Att läraren bara avbryter en tenta som håller på att gå åt skogen och sedan säger att allt var ett skämt är något jag önskat skulle hända vid ett flertal tidigare tillfällen i min studiekarriär!

Lektionen blev som vanligt väldigt givande. Vi gick igenom de olika typerna av examination och vilka åldersgrupper de passar till. Vilka för och nackdelar som finns med varje typ och så vidare. När vi var klara med det berättade Alex om hur det är att vara lärare i Kina. Det är nästan det som är mest givande av allt, när han bara berättar om sina erfarenheter så vi kan lära av honom istället för boken vi jobbar med. Sist berättade han att lärarna kommer anordna en Indisk buffé åt oss studenter imorgon kväll. Alla får komma dit och äta och dricka hur mycket de vill tillsammans med lärarna, det kommer bli hur kul som helst! Alla är supertaggade .

Lärarna är så SJUKT speciella här. De går lixom inte att jämföra med lärarna hemma. Skulle jag göra det får jag nästan känslan av att lärarna jag haft genom min skolgång har varit vikarier, inte lärare. Ett stort förlåt till alla lärare jag haft som kanske läser detta, men lärarna här har en helt annan nivå av pedagogik. De äger ingen lärarroll. De tar inte på sig yrket lärare när de går till jobbet och hänger av sig det när de kommer hem. De ÄR sig själva hela tiden. De är respektfulla, men samtidigt utmanande. De är professionella, men samtidigt på samma nivå som oss. Det går inte riktigt att förklara, men man får bara känslan av att man vill vara som dem och därför tar man till sig allt de lär en på ett helt annat sätt.

Det är väldigt svårt att förhålla sig till elever som lärare. Man vill ofta hålla masken och alltid uppföra sig propert. Även om man tycker om sina elever som privatpersoner vill man ändå hålla den där lilla professionella barriären uppe. Den barriären finns inte här. När vi går ut på krogen kommer ofta lärarna dit och dricker öl med oss. Inte på ett sådär stelt vis som att de vill visa sig vuxna eller ansvarstagande för att de är lärare. De försöker inte bygga upp någon bild av att de är förebilder som vi måste se upp till. De berättar saker om sig själva, ibland intima saker som har med familjeproblem att göra. De tackar inte nej när studenter radar upp sig för att köpa dem drinkar. De beter sig precis som oss… Fast ändå inger de respekt. Man kanske kan tro att hela skolsystemet skulle haverera med en sådan relation mellan elever och lärare där de till och med går så långt att de festar tillsammans, men den är bättre än något jag tidigare upplevt i skolvärlden. Lärarna dansar väldigt skickligt på knivsäggen . De är som vi, men gör aldrig något som går över gränsen till olämpligt. De håller sig inte ifrån olämpligheter för att de är lärare och vi är elever, utan för att de är smarta normala människor som fattar vad som är rätt och fel – precis som vi. Vi som studenter respekterar dem inte för att de är lärare, vi respekterar dem för att de är så sköna, visa och ungdomliga personer. Något att tänka på som lärare hemma i Europa!

Det finns en eller två lärare som försöker hålla uppe den där professionella barriären till oss studenter, men de är också de lärare som är minst omtyckta av oss alla. De är kunniga och mycket väl utbildade inom sina ämnen, men har inte den där extra biten med mänsklighet vilket gör dem till helt vanliga och tråkiga lärare.

Nu när jag fått våra lärare att framstå som någon form av halvgudar berättar jag om resten av dagen istället.

Lunchen är som bekant på gränsen till oätlig i matsalen, vilket ledde till att Oskar och jag tog oss till en liten pärla som vi hittat gömd i området nära campus. Det är en restaurang med sjukt god mat som därtill är väldigt billig. Vi gick dit för att äta deras Kung Pow Chicken som kostar 18 svenska kronor. Vill man ha ris till kostar det 1 extra krona och en Cola kostar 5 extra kronor. Med andra ord en billig lunch. Vi blev proppmätta, men ändå sugna på mer när vi såg vad de andra gästerna fick på sina bord. När vi var klara skulle vi iväg till lektionerna igen, så vi kallade in notan. Vi vill verkligen lära oss mandarin båda två och det finns inget bättre sätt än att praktisera! Med hjälp av Google translate översatte vi meningen ”can we get the check” till mandarin och visade för servitrisen. Hon tittade på oss och sprang sedan skrattande in i köket där det snart hördes ännu mer skratt. Hon kom dock tillbaka med notan och vi betalade de 50 svenska kronorna som bådas lunch kostade tillsammans och gick där ifrån. När vi sedan kom tillbaka till skolan visade vi en mandarin kunnig tjej vad vi visat till servitrisen. Hon skrattade, för tydligen hade vi inte bett om en ”check”, vi hade bett om en ”checkup” eller undersökning på svenska. Dagens lost in translation moment..

image

Teacher Practice är något som står på vårt schema den kommande veckan. Det innebär att vi har blivit indelade i grupper om 4 som ska ut till skolor i närheten för att testa våra kunskaper på riktiga elever. Skolorna har helt enkelt fått förslaget att ha oss som gratis engelskalärare i utbyte mot att vi får använda dem som testobjekt.. Typ. Vi ska hålla 30 minuter lektion var som ska gå i ett gemensamt tema och våra förberedelser är i full gång. Vissa gör kort med bilder på och andra förbereder lekar. Personligen känner jag mig mest stressad över att inte ha en aning om vilka eleverna är eller vad de redan kan. Alex och de andra lärarna har ju varit med när tidigare studenter testat sina kunskaper, med varierande resultat.. Vissa har fått klasser som bara sitter tysta och vägrar kommunicera med vare sig varandra eller med läraren. Andra har fått klasser med elever som bråkat och till och med slagit varandra. Självklart är det de mest extrema historierna vi hör, eftersom de är roligast men det gör mig ändå lite osäker. Det känns som att jag måste vara beredd på allt och det är inte så lätt att planera inför alla tänkbara scenarion. Jag får helt enkelt ha en grund och sedan anpassa mig på plats. Jag är först ut också på den första dagen vilket innebär att jag lixom lägger ribban för de andra tre i min grupp. Om jag gör ett bra jobb och får igång en skön stämning i klassen med skratt och energi kan de andra surfa vidare på den vågen under sina lektioner, men om jag inte lyckas kommer också de kämpa i uppförsbacke sedan. Temat vi har den första dagen på skolan är ”Exchange of personal information” och andra dagen är temat ”jobs”. Vi kommer alltså hålla en lektion om dagen under hela nästa vecka. Pirrigt men spännande!

image

Eftersom vår Teacher Practice startar nästa vecka behöver vi formella kläder som passar på skolor. Många har fått sina kläder ratade av TTC vilket innebär att lite shopping var på sin plats. Vi åkte återigen till Silk Market för att fynda. Efter 3 timmar hade många hittat det de behövde. Skor eller byxor var det vanligaste. Jag har redan passande kläder så jag shoppade mer för min egen skull. Jag kom över en Jeep tröja med teddy-foder för 140 svenska kronor, den hade ett utropspris på 1880 kronor. Sedan kom jag också över en Tommy Hilfiger tröja för 90 kronor, den ville tjejen först ha 2900 kronor för. Billigt och bra, vi får se hur länge de håller. Tröjan från Jeep kommer i alla fall hålla mig varm. Tjejerna tyckte att det var helt rätt val i alla fall, bra med smakråd!

image

image

Nu sitter jag i min säng och skriver samtidigt som Jan sitter i sin säng och skriver med sin pojkvän hemma i Tyskland via Skype. Skönt med en tidig kväll helt utan alkohol idag!